Förra veckan fyllde jag hela 35 år...!What?! När vart jag det...?

Att vara singel och 35 år gammal väcker vissa frågor. Att vara singel, 35 år och mamma väcker ännu fler frågor!

Framför allt har det börjat väcka en hel del frågor hos mina barn. "Men mamma ska det aldrig mer bo en pojke hos oss", "tänker du och han göra barn då?" Mamma hur kommer han se ut? Jaa, hur kommer han se ut?

I början av semestern gjorde min dotter (8 år gammal) klart för mig att det kommer INTE in någon ny kille i detta hus.

Hon kunde inte tänka sig fler syskon och gjorde klart för mig, att det räckte med att vara storasyster till sin 7 åriga lillebror. Allt eftersom semestern har gått har dessa tankar och funderingar kommit upp flera gånger med många tillhörande frågor. "Mamma om du älskar honom och han inte älskar oss kommer du välja honom ändå?" Nej mina små älsklingar det kommer jag inte göra för det som inte funkar för er kommer inte heller funka för mig har jag lugnat dem med. "Men mamma om vi älskar honom då och tycker att han är perfekt men du inte älskar honom kan du tänka dig att börja älska honom?" Vad svarar man på det när karln inte ens finns?

Dottern har kriteriet att han MÅSTE ha hår(!) och han måste vara snäll och älska dem. Kanske lite mer än han älskar deras mamma.Hon vill dessutom absolut ha en lillasyster helt plötsligt. Sonen svarade att kommer det in ett till barn i denna familj då flyttar han. Kommer det dessutom in en hund kan han tänka sig att bo kvar!

Va, bor du där.....?

Ibland får jag på mitt arbete allt för ofta förklara vart jag bor och de tittar lika frågande på mig som om de vore deltagare i

"I en annan del av Köping". Följdfrågan brukar bli "Varför jobbar du här?" och kommer det ytterligare en fråga brukar det bli "men varför det...?". Jaa mina vänner varför det?

Varför kände jag en dag att jag hade fått nog av dundret från tåg och SL-bussar, avgaslukt, alkisar och stinkande sophus? Som så många andra flyttade jag när jag trodde att jag hittat "han med stort H". (Han med stort H finns inte tjejer så ni kan sluta leta). Däremot mina vänner hittar vi då och då små pusselbitsliknande guldkorn som hjälper oss en bit på vägen och så vart det även den dag jag träffade M som sedan kom att bli pappa till mina 2 barn. Jaa, jag hade en stor längtan efter barn kring 25 och när jag nu sitter och kollar på mina små "bebisar" som idag hunnit bli 8 och 7 när de slåss om legobitar på vardagsrumsgolvet så hårtussarna fluger så känner jag ändå att jooo, just dem längtade jag efter. Det var värt att hamna 7,5 mil ifrån samhället där jag är uppväxt, i en byhåla där alla vet allt om alla, att gå igenom en uppslitande skilsmässa, pendla 2 timmar i en liten skramlande bil till jobbet varje dag bara för att en dag få ha dem i min famn. Där ligger vi nu och kramas i mitt lilla knappnålsstora sovrum, 7,5 mil från storstadens brus, i en byhåla där alla vet allt om alla. En byhåla som jag kommit att älska. Lika mycket som mina små troll som snarkar tätt intill mig.